Berättelsen om Gella
Gella kom från Island tillsammans med Skippý och de andra hästarna.
De transporterades med båt och för att lasta dom, togs hästarna in i en container. Gella var den vildaste av dom alla och transportören ringde mig för att kolla om jag verkligen ville ha denna vildbatting.
Han fick ge henne sedering, men det tog knappt på henne. Hon stegrade och slog i sitt huvud. När hon kom hem till mig och lastades ur transporten, visade det sig att hon var jätterädd. Det var ett par meter till stallet och vi var tvungna att leda ner dessa hästar som aldrig ens haft en grimma på sig! Chaufförens medhjälpare hjälpte till, men hade väldigt svårt att hålla Gella. Helskärrad som hon var, snurrade hon runt och sparkade medhjälparen rakt på låret precis innan hon kommit in i stallet. Jag tror det är den enda gången hon någonsin har sparkat mot något/någon.
Vi kallade Gella för "Lilla kossan". Hennes öron hängde utmed sidorna likt en ko - ett resultat av slaget hon fått i huvudet.
De första veckorna fick hon studera mig när jag hanterade Skippý, Birta, Venus och Merkúr. En dag kunde jag mata henne från min hand och fick en puss av henne. Kort därefter kunde jag en kväll börja borsta hennes ihoptrasslade svans och klippa av den ca en kilos tunga dreadlocken som bildats av all smuts. Puh, vad skönt det kändes! Sedan var det bara att börja borsta kroppen och hon tyckte det var mycket trevligt. Det tog inte lång tid för henne att övervinna rädslan. Gella var alltid lika glad när man kom och nyfiken på allt man gjorde. I hagen sprang hon med svansen och huvudet högt lyftat när jag red iväg på någon av de andra hästarna - som en knallröd liten miniarab. Jättevacker!
Min mor blev upp över öronen förälskad i denna häst, med all förståelse - hon var väldigt vacker och mysig!
Första gången jag hade sadel på Gella, var i paddocken och hon reagerade inte. Andra gången däremot - var vi i hagen och hon stod lugnt som en filbunke. När vi skulle gå en liten tur, blev hon jätterädd för sadeln och sprang iväg bockandes, och stannade tillslut längst ner i hagen. Birta, som aldrig brukade bry sig om Gella, sprang efter och stod med henne
tills jag kom - precis som om hon tröstade och lugnade ner henne.
Merkúr var förtjust i denna lilla mjuka dam, som var låg i rang. De gick ofta för sig själva, med Venus på efterkälke.
Hon var min "bäbis" som följde med mig överallt, precis som en hund, helt lös.
Jag paniksålde Gella -2003. Sen dess har hon bland annat varit ridskolehäst.
Gella kom tillbaks till mig sista helgen i augusti -2010.
Skippý kom galopperande mot henne när hon såg att det var Gella. De kände igen varandra och det mötet kommer jag sent glömma! Åtta år senare fick de återförenas. Nu går de oskiljaktiga sida vid sida med varandra och njuter av att få vara tillsammans igen.
