NATURLIG HÄSTMerkúrs sida

Jag jobbade som vild/unghästtränare på Island då jag stötte på Merkúr första gången.
Jag hade tagit en välbehövlig paus i fikarummet, då jag plötsligt hörde vrål, rop och dunsar ute i stallet. När jag öppnade dörren ut till stallgången, möttes jag av en förfärlig syn: tre män och en vild, galen häst, exploderande av ilska. Den man som satt på var högröd i ansiktet och röt och piskade - hästen kämpade emot för sitt liv. De andra stod i stallöppningen med piskorna redo ifall hästen kom nära dem.
Hastigt fick jag stänga dörren och kasta mig in i fikarummet igen, för att inte komma i kläm eller sparkad och påhoppad.
"Vem sjutton rider en häst i stallgången?!" Tänkte jag skärrat.
Efter en stund blev allt tyst och jag gick ut. Hästen stod i boxen svettig och flåsande. Männen, varav den ena var min chef och stallets ägare, hade gått sin väg. De hade misslyckats med att tämja besten den här gången med (Senare fick jag veta att mannen som satt på, var stans bästa tränare och dessutom hovslagare, och honom stötte jag på fler gånger efteråt).
Jag tittade på det svettiga djuret, som blängde på mig med ilskna ögon, orolig över att jag skulle komma in i boxen.
"Usch, stackars häst! Jag är glad att jag slipper pilla med den ", tänkte jag, " han är ju helt livsfarlig". De orden skulle jag få äta upp!

Dagen efter kom min chef in i stallet med ett lurigt leende på läpparna. De enda gångerna han log var när han var skadeglad, eller då han var drucken på helgen, så jag visste att något var på gång.
- Kom här, sa han och gick mot bestens box. Den här ska du rida.
Jag trodde jag skulle sätta hjärtat i halsen då han sa det.
"Herregud!" tänkte jag. "Jag vill inte dö än!"
Men jag hade inget att säga till om - det skulle ske och givetvis, som min chef ville, snabbt.
Hästen hette Draumar (utt. Dröjmar), vilket betyder drömmar.
"Ja, vilken drömhäst han är då" tänkte jag ironiskt.
Redan samma dag skulle jag rida på honom, sa min chef innan han gick.
Det första problemet var att få tag på honom i boxen. Denna häst litade inte för fem öre på människor och hotade mig ilskt då jag försökte närma mig honom. Det gick inte med lock och pock - han var så illa behandlad att han hellre tog en fight än gav med sig. Jag hade inget val än att riskera livet och slänga mig runt halsen på honom. Stackar´n, vettskrämd och överrumplad tog jag ut honom i stallgången. Där betedde han sig hur bra som helst i all behandling, dock väldigt rädd, men gjorde inga dumheter. Jag var noga med att vara lugn och klappa honom med lugna strykningar. Och här börjar sagan.

Fjärås, sommaren -01

Jag sadlade och tränsade försiktigt den mycket nervösa hästen och talade mjukt till honom hela tiden. Jag var livrädd och mina ben var som gelé. Tänk om han skulle kasta av mig och jag bröt nacken eller skadade mig allvarligt!
Väl ute i paddocken, sa jag till honom:
-Snälla du, jag vill dig inget ont. Kasta inte av mig när jag sitter upp, snälla! Jag vill egentligen inte rida på dig, du vill ju inte det. Men jag måste detta, så snälla, kasta inte av mig! Lugn och fin nu.
Med dessa ord satt jag upp i sadeln och hästen stod lugnt kvar. "Okej, när kommer explosionen då?" undrade jag och var beredd på det värsta. Inget hände.
Jag smackade lite försiktigt och en klar bild dök upp i mitt huvud, precis som ett foto, där jag talade om för hästen att han skulle gå framåt när jag tryckte med skänkeln. Omedelbart efter denna bild dykt upp i mitt huvud, rörde sig hästen lugnt framåt i skritt. En ny bild dök upp om att tygeln till höger betyder svänga, och då jag tog i höger tygel, svängde hästen mycket riktigt. Och så höll det på hela ritten igenom.
Förbluffad, förundrad och lyrisk stannade jag hästen (också efter att en bild i mitt huvud visat att tygeltag betyder stopp) och satt av. Herregud, jag hade klarat det! Jag hade klarat att rida besten! Och bilderna i huvudet - hade det varit mina tankar som hästen hade läst? Wow, vad häftigt det hade varit!
Dagarna blev till veckor och jag stötte inte på några som helst problem med att rida Draumar. Han var som vilken annan häst som helst.

Efter någon månad, ville hans ägare komma och provrida honom och jag sa att han var riden på utan problem, så att det skulle vara okej, men att jag ville närvara. Han ägdes av min chefs systerdotter, en 17-årig tjej, som visste hur han varit och var mycket rädd för honom. Den senaste tiden hade hon tagit ut honom på betespromenad i trädgården, för att övervinna sin rädsla.
En dag, då jag kom tillbaks till stallet efter lunch, stod Draumar uppbunden i paddocken, vettskrämd, precis som han varit första gången jag haft med honom att göra.
"Vad i he-.." tänkte jag. "Vad försiggår här?"
Ut från stallet kom min chef med sadeln och hans syster och systerdotter i släptåg. Här skulle ridas!
Draumar dansade runt och halvstegrade då sadeln skulle läggas på och fick sig ett par hurringar av min chef.
-Stå still, hästskrälle! Röt han.
Jag blev nervös och min beskyddande instinkt sa till mig att gå emellan honom och hästen. Det gjorde jag.
-Låt mig fixa det. Han är van vid mig, sa jag och han protesterade inte mot att låta mig ta hand om den jobbiga, skärrade hästen. Jag försökte lugna ner Draumar så gott det gick och sa till ägaren att jag skulle hålla honom då hon satt upp, men hon vågade inte. Då tog hennes mamma, min chefs syster, hjälmen och satt upp.
Hon hann inte mer än knappt sätta sig, då Draumar slet tyglarna ur min hand och gjorde världens språng och fick av sin ryttare. Hon landade med en duns, skärrad. Jag sprang efter hästen och fick lugnat ner honom något.
-Sitt upp på honom och se om du kan rida, sa hon. Jag nickade och satt upp. Hästen rörde inte en min. Vi tog ett par varv i paddocken och han var hur lugn som helst. Jag såg hur alla tre pratade intensivt med varandra och jag kom dit och satt av.
-Vi har kommit överrens om att vi slaktar honom, sa mamman. Det verkar bara vara dig som han accepterar. Vi har skickat honom till alla möjliga tränare över landet, men ingen har fått ordning på honom. Du är den enda som kan rida honom. Han är din om du vill ha honom, annars går han till slakt.
-Jag tar honom, sa jag utan att tveka, trots att jag definitivt inte hade tänkt köpa häst.
Detta blev min allra första egna häst. Och jag var glad över att ha räddat honom från ett hemskt öde.
Den dagen fick Draumar ett nytt namn: Merkúr, vilket betyder märkvärdig, konstig och Merkurius. Helt i symmetri hur han var!

Töreboda, vintern -01

På hösten släpptes alla hästarna ut i det fria igen, för den långa vintervilan och jag fick ett jobb på ett annat ställe. Jag träffade inte min häst på ett bra tag, men däremot kommunicerade han med mig via drömmar, hur konstigt det än låter!

Merkúr kom till Sverige våren -2001 och rädslan för män med basröster tog ca 2 år att bli av med helt. Han upptäckte undan för undan att alla män inte var dumma, utan en del var riktigt trevliga!
Vi lärde känna varandra riktigt bra och han var verkligen en speciell häst!
Varenda gång som jag skulle bevisa något, antingen för mig själv eller för andra, slutade det i katastrof. Det fanns två varianter: En där jag låg på backen med hästen springande till skogs, eller då han galopperade i full fart mot vägbommen (och ökade takten då jag försökte stoppa honom) för att skrämmas.
Merkúr tyckte nämnligen inte om personer som var självgoda, hade baktankar och avskydde människor som inte hade självinsikt. Detta blev väldigt tydligt genom åren och en gång kom stallägarens vuxna dotter på besök långväga ifrån. Hon ville rida Merkúr och var en person som man kan beskriva som rätt självsäker. Jag tyckte inte det var en bra idé och sa nej, eftersom jag visste att Merkúr inte skulle acceptera henne. Men hon insisterade på att hon var duktig och hade pysslat med problematiska arabhästar sååå mycket (självgod ton). Efter mycket om och men sa jag ja och hon satt upp.
Då exploderade Merkúr och hon flög av i en stor båge. Skakig och rädd ville hon bestämt inte sitta upp igen. Merkúr var duktig på att skrämma den som han kastade av - på något sätt lös det: DÖ! om honom när han slängde av sin ryttare. Med tiden lärde man sig vilka han skulle acceptera och det var de ödmjuka, lyssnande individerna som fick vara kvar på hans rygg.
Han blev en helt annan häst - glad och utåtriktad som aldrig förr - då en liten tjej i stallet hyrde honom. Jag vågade först inte släppa upp ett barn på hans rygg, med tanke på att han var lite instabil, men denna tjej var så ödmjuk och duktig, att hon fick tillåtelse att rida honom. De två var som gjorda för varandra! Hon lockade fram hans ungdomliga och barnsliga sidor och han trivdes med livet igen. Det var riktigt roligt att se förvandlingen.

Merkúr "pratar" med mig genom drömmar än idag, fastän han både ägs och bor hos min farbror och faster. Det bandet vi fick mellan oss på Island var, och är fortfarande, något alldeles speciellt.
Merkúr kommer alltid vara min första riktiga kärlek - min första egna häst.

Fjärås, sommaren -02