NATURLIG HÄSTSkippýs sida

Jag träffade Skippý då jag jobbade på Island och tränade hästar. Barnen roade sig med att rida barbacka på henne i paddocken. Skippý lät dem hålla på en stund, tills hennes tålamod tog slut och hon surnade till en aning.

Det var enda sättet att få barnen att förstå att hon inte hade lust mer. Jag hälsade kort på hästen och fick se hennes 6-åriga avkomma - en rödfuxvallack som hette Vetur. Mer var inte våran kontakt där. När jag sedan skulle få hem ett lass otränade hästar från Island, skickades Skippý med som "mentor". Dels hade hon en lugnande inverkan på de vilda hästarna och dels hade jag en läromästare att rida på undertiden. Troligtvis hade hon gått till slakt om jag inte tagit henne, då min vän på Island ville minska ner antalet hästar.

Hon gjorde ett fantastiskt jobb, även om vi i början inte drog jämt. Hon hade fått som hon ville när barnen ridit henne och gillade inte att jag helt plötsligt ställde krav. Det blev enorma duster i början, som lade sig då hon fattade att jag inte tänkte ge mig i första taget. Hon märkte också att jag inte ville ställa några orimliga krav, utan ville mest ha hennes hjälp på mina villkor. Vi hittade varandra mer och mer för var dag som gick och jag uppskattade verkligen min läromästare. Planen var att när Skippýs uppgift var fullbordad - när hon hade hjälpt mig färdigt med mina vildbattingar - skulle hon få ett bra hem, eftersom jag inte kunde behålla alla hästar.
En dag kom en kvinna och sa att en Islandsridskola i närheten nog skulle vara intresserad av att köpa henne. Jag lämnade ut henne på prov för att se om det var sälja jag ville göra.
Det kändes fel i magen. Det var tomt hemma utan henne och min stallägare var förbi Skippýs nya hem efter någon vecka eller två. Hon kom med dåliga nyheter:
-Du måste ta tillbaka Skippý. Hon ser ut att må jättedåligt och att längta hem!
Jag for som ett skott. Jag hämtade hem en väldigt olycklig häst bland ett dussintal andra olyckliga hästar utan varken man eller svans. Inga eksemtäcken hade de. De bara stod där som om de hade givit upp allihop. Det var ingen rolig syn. Skippý följde tacksamt med och när hon kom hem, sprang hon lyckligt in till sin flock.
Skippý fick stanna. Månaderna gick och vi arbetade bra ihop.
Tills dagen kom då jag verkligen var tvungen att göra mig av med några av mina hästar. Studier, ingen egen gård och skilsmässa var tunga anledningar att jag var tvungen att snabbt sälja av flocken - till min stora förtvivlan! De alla var ju mina älsklingar!

Jag spenderade timmar i telefon med de potentiella köparna till Skippý. Det kom en tjej som var väldigt intresserad av henne, men då gick Skippý inte igenom böjprovet. Vi fick åka och röntga. Det var spatt på båda bakben. Jädrans skit. En ny annons fick sättas in, då tjejen inte ville ha henne.
En dag blev jag kontaktad av mina föräldrars grannes väninna, som var intresserad. Vi pratade timmar i telefon och jag tyckte denna kvinna verkade helt i sin ordning, noga och reko, och hon fick köpa Skippý till sin rullstolsbundna dotter. Vad passade inte bättre för Skippý än just bli handikappshäst?! Hon var ju den snällaste och lugnaste häst här på jorden!
Så fick det bli.
Men tyvärr blev det inte så lyckat som jag hoppats.
Åren gick utan att jag hade den minsta aning om att Skippý blev rejält vanvårdad. Hon kom sedan till en annan kvinna som påstod sig sköta om henne väldigt noga, vilket tyvärr inte heller visade sig vara riktigt sant.
När jag fick reda på allt som hänt, grät jag och fylldes av enorma skuldkänslor och ilska. Hur kunde man vanvårda min älskling?! Nu ville jag bara ha henne hem igen! Det blev många sömnlösa nätter och trixande, innan hon tillslut kom hem.

Men det var inte en glad häst jag hämtade. Det var en häst som knappt kunde gå för att hovarna inte var verkade på evigheter, det satt kokor med fastetsad bajs i pälsen för att hon mestadels legat ner p.g.a att hon hade så fruktansvärt ont i sina bakben och hovar. Musklerna runt manke och bog var överbyggda och hårda som sten. Hon tog inte många steg i onödan och hade hängbuk. Hon hade också strålröta, mugg, eksem och kvickdrag. Det var tydligt att denna häst blivit lämnad åt sitt öde och inte fått någon skötsel överhuvudtaget.
Stackars, stackars lilla "Pippi", som fått stå ut med allt det här! Tänk om man vetat detta innan - då hade hon aldrig fått åka! En sak har jag lärt mig - att lita på min magkänsla. Är det något som känns fel på minsta sätt, då är det fel.

Hur det gick med Skippýs rehabilitering, kan ni läsa nedan. Det var en tuff period, men resultatet blev fantastiskt! Idag mår hon bra och hon kommer att stanna hos mig - resten av sitt liv!

Vecka 1:
Jag hämtar hem Skippý i mitten av april. Jag har fått kämpa för att få tillbaks henne. Hon är i uruselt skick. Pälsen är glanslös, raggig och på sina ställen bortkliad. Hon har fastetsad bajs under magen och eksem inuti öronen. Hon kan knappt gå för sina katastrofalt långa hovar, fulla med strålröta. Hon står helst still eller ligger ner för att hon har ont. Mugg har hon också. Hon är mycket spänd och överbyggd över hals, manke och bogar, då hon avlastar sina stela, spattiga bakben och saknar muskler på rumpan. Hon har en spärrballong till mage, är stressad och orolig för minsta lilla insekt eller att bli ensam och bajsar ofta. Hon gnäggar hysteriskt då man kommer, som om hon vill säga: "Ta mig snälla, här är jag!" Hennes blick är tom och glasartad. Min stackars älskling!
Jag tvättar henne och smörjer in all eksem och mugg med PROB-olja, masserar och stretchar.
Verkar henne och behandlar strålrötan. Går korta promenader, tömkör och mentaltränar.
Sätter in Bachdroppar, mineraler och olja.

Vecka 2:
Muggen är helt borta. Eksemet i öronen och på benen börjar försvinna och gammalt eksemmjäll flagar av. Hon rör sig bättre och smidigare och kan nu gå obekymrat i hagen. Spänningarna över manke och bogar är bättre. Däremot kan hon fortfarande inte trava i paddocken än, men det går bättre i ena varvet. Hon ser gladare ut på ögonen. Ballongmagen har gått ner för att hon fått bra hö istället för dåligt hösilage. Hon bajsar fortfarande ofta och är småorolig. Jag fortsätter med allt som förut: massage, stretch, TP och träning. Smörjer in och verkar henne. Nu är hon inte lika öm i fötterna längre. Rötan är på väg bort. Hon får hosta och jag får ta det lugnt med massagen - det blir för mycket för henne.

Vecka 3:

Pälsen börjar bli glansig och man och svans växer så det knakar. Öronen är fina och mjället i pälsen bättre. Hängbuken är borta och hon bajsar inte lika mycket. Hon börjar bli riktigt lugn i sinnet, men hon tar sig ton i hagen mot de andra hästarna. Strålrötan är borta och jag får verka henne igen. Hon rör sig bättre i galopp i paddocken och bättre i trav. Hostan gick över men kom direkt igen då jag gav henne lite efrulage. Hon är superkänslig!

Vecka 4:
Hon glänser och verkar må riktigt bra psykiskt. Gamla Skippý börjar komma tillbaka! Hon börjar få lite muskler på rumpan och står numer i lod. Hon kan gå utan eksemtäcke på dagen och verkar inte besväras alls utav insekterna. Hon gnäggar inte hysteriskt längre, eftersom hon vet att hon blir pysslad med varje dag, ibland flera gånger om dagen.

Hostan visade sig vara kvickdrag som hon, enligt veterinär, haft i flera år. Men det ska vi väl få ordning på med!

Skippý idag:
Rörlig och nästan helt astmafri och klådfri. Astman (kvickdrag/COPD) har dock gjort att hennes lungkapacitet inte är den bästa och eksemet gör att hon är extra känslig mot insekter. Men hon är pigg, rund och glad och sprider sin kärlek och visdom - som alla kloka damer gör.